Om konceptet Erik
Tidigare inlägg
Bra musik för stunden
Tidigare inlägg
Bra musik för stunden
Sunday, November 14, 2010
Where have all the flowers gone?
Mörker.
Ännu en söndag sällar sig till historien.
I tystnad blickar jag ut i den svarta natten där små kolonier av elektriskt ljus skapar sprickor i det kompakta mörkret.
Hur hamnade jag här?
Det senaste året har varit tumult.
Jag vet egentligen inte vad jag syftar på utöver en känsla i själen.
Det är något så extremt ensamt över tillvaron i dessa dagar.
Var tog min kamratkrets vägen?
Det känns som att det en gång i tiden fanns ett tight och glatt gäng som gjorde massa roligt tillsammans.
Men nu vet jag inte var de är längre.
Eller jo - det vet jag visst det.
En är i London i jakten på något.
En är i Grönköping i jakten på den flyktiga lyckan.
En befinner sig i någon form av burmesisk husarrest.
En tycks ha muterats till något oigenkännligt, men ändock bekant.
En är inlindad i en kokong ur vilken han blott slipper ur vid enstaka tillfällen.
Och själv sitter jag som sagt och stirrar ut i mörkret.
Vad fan hände egentligen?
Det känns som jag alltid har förlitat mig på den eviga kärnan av granit, den som nu har lösts upp i sina beståndsdelar. Därtill har det alltid funnits ett spretigt nätverk av små olika kontakter som man träffat vid skilda tillfällen och därigenom lärt känna nytt folk.
Det var så jag hamnade i San Francisco.
I dagsläget skulle jag inte komma längre än Blåsut.
Det små signaler jag skickar ut bara försvinner iväg.
Sms:en når aldrig sina mottagare, istället försvinner de ut i rymden och bidrar till det elektromagnetiska brus som du ser på TV:n i form av myrkrig.
De är borta!
Anna, Eric, Joy, Karolina, Elin, Claes, Fredrik, Daniel, Emelie, Johanna, Jonas, Robin, Sandra, Sofia, Ulrika, et alii - ni är alla döda. Ni lever förstås. Men ni är alla döda. Vi är alla döda :)
Φοῖνιξ
posted by Erik of KFTEB at 4:37 PM
0 Comments:
Where have all the flowers gone?
Mörker.
Ännu en söndag sällar sig till historien.
I tystnad blickar jag ut i den svarta natten där små kolonier av elektriskt ljus skapar sprickor i det kompakta mörkret.
Hur hamnade jag här?
Det senaste året har varit tumult.
Jag vet egentligen inte vad jag syftar på utöver en känsla i själen.
Det är något så extremt ensamt över tillvaron i dessa dagar.
Var tog min kamratkrets vägen?
Det känns som att det en gång i tiden fanns ett tight och glatt gäng som gjorde massa roligt tillsammans.
Men nu vet jag inte var de är längre.
Eller jo - det vet jag visst det.
En är i London i jakten på något.
En är i Grönköping i jakten på den flyktiga lyckan.
En befinner sig i någon form av burmesisk husarrest.
En tycks ha muterats till något oigenkännligt, men ändock bekant.
En är inlindad i en kokong ur vilken han blott slipper ur vid enstaka tillfällen.
Och själv sitter jag som sagt och stirrar ut i mörkret.
Vad fan hände egentligen?
Det känns som jag alltid har förlitat mig på den eviga kärnan av granit, den som nu har lösts upp i sina beståndsdelar. Därtill har det alltid funnits ett spretigt nätverk av små olika kontakter som man träffat vid skilda tillfällen och därigenom lärt känna nytt folk.
Det var så jag hamnade i San Francisco.
I dagsläget skulle jag inte komma längre än Blåsut.
Det små signaler jag skickar ut bara försvinner iväg.
Sms:en når aldrig sina mottagare, istället försvinner de ut i rymden och bidrar till det elektromagnetiska brus som du ser på TV:n i form av myrkrig.
De är borta!
Anna, Eric, Joy, Karolina, Elin, Claes, Fredrik, Daniel, Emelie, Johanna, Jonas, Robin, Sandra, Sofia, Ulrika, et alii - ni är alla döda. Ni lever förstås. Men ni är alla döda. Vi är alla döda :)
Φοῖνιξ
posted by Erik of KFTEB at 4:37 PM
0 Comments: