Tuesday, July 30, 2013
22:30
posted by Erik of KFTEB at 2:30 PM

0 Comments:
22:30
Han inser plötsligt att han suttit i soffan i timmar. Var tog tiden vägen? Är klockan verkligen 22:30? I sovrummet ligger en gigantisk hög med tvätt, ren tvätt förvisso, men ändock gigantisk. Osorterad. Ovikt. Åsynen av den är kvävande. Märkligt att något så rent och väldoftande kan upplevas så hotfullt. .. ... .... Han återgår till att stirra in i väggen framför sig. Vad är detta för liv? Han borde resa på sig, resa till Syrien och dö i ett ärorikt slag, bli ihågkommen som en hjälte. Att dö av svält och liggsår är vare sig ärorikt eller grund för hågkomst. Han vet det. Han borde resa sig upp. Men allt runtomkring tar upp så mycket plats, det finns inget utrymme att röra sig. Lägenheten som egentligen är alldeles för stor för en enslig själ känns plötsligt så liten. Han tittar åter upp mot väggen. Varför blir det alltid såhär? Uppgivenheten manifesteras i en djup suck. Något som tycks så fint till en början slutar alltid i sorg och efterföljande letargi. Blicken är fixerad vid väggen. Ögonen sluts och under några minuter ägnar han sig åt självrannsakan. Dras han till dem, eller dras dem till honom? Är han dömd till att ströva ensam? Är han ens normal? Tankarna påminner honom om de frågespalter han brukade läsa i KP som liten. Svaren försäkrade alltid frågeställaren att denne var normal, men han är säker på att han har lyckats lurat systemet och existerar som icke-normal. Ytterligare självrannsakan. Han brukar svara alla som vänder sig till honom med relationsproblematik att ta det lugnt, att de är värda bättre. Sällan har diskrepansen mellan vad som sägs och görs varit så uppenbar. Han är helt enkelt en lögnare, eller snarare en sorts medlöpare; en kugge i ett vidunderligt maskineri. Hungern gör sig påmind. Kampen om kroppen är som ett evigt slag mellan letargin som har som mål att låta kroppen förtvina i ett livslångt vakuum och de överlevnadsreflexer vilka upprätthåller livsnödvändiga funktioner och tillfredsställer basala behov som att äta och sova. Men det är en jämn kamp - han äter inte förrän hungern blir outhärdlig och han sover inte förrän han är nästintill svimfärdig. Telefonen vibrerar. Är det frälsningen han väntat på? Nej. Endast ett meningslöst meddelande i en meningslös konversation. Ett meningsutbyte som varken gör till eller från här i världen. Påfallande ofta inser han att inget han gör spelar någon roll. Om han försvann utan ett spår från jordens yta skulle inget ändras. Som ett kvitto på existensens fullkomliga meningslöshet. Han undrar vad andra ser för mening i livet. Det måste vara partnern. Eller barnen. Han inser att han varken har det ena eller det andra. Han börjar förlika sig med tanken på att någon frälsning aldrig kommer att komma. Ändå förordar traditionen att han var 12:e till 24:e månad finner hopp i att en relation ska åskänka tillvaron en mening. Han inser plötsligt att även det måste vara en överlevnadsreflex. Det flyktiga hoppet. En känsla av skam sköljer över honom. Att öppna sig för en annan människa kan få den mest härdade att känna sig obarmhärtigt löjlig. Han inser att han hatar sina glasögon, de sitter retligt på näsan som en symbol för svaghet och ofullkomlighet. Han får lust att bryta dem i bitar, men inser att utan dem är han än svagare. Denna vägran att acceptera svagheter är som en cancer som förpestar en redan förpestad tillvaro. Den är en evig fiende. En nemesis som förföljer honom i tid och rum. Ingen framgång kan rå på den, ingen komplimang må rubba den. Nej, den sitter ingraverad på själen. Han kan inte bestämma sig för om han är rasande eller sorgsen. Är det en genuin saknad han upplever eller är det hans ego som befinner sig i en sorts kamp mot döden? Han blickar åter på telefonen. Frälsningen lyser alltjämt med sin frånvaro. Klockan är 23:30. Var tog tiden vägen?
posted by Erik of KFTEB at 2:30 PM


0 Comments: